Mamma jag blir helt allergisk när du skriver så där. Blink blink.

Jag tror inte att tjejen kommer i morgon, de har inte hört av sig. Så har jag tur så behöver jag inte lösa gåtan med La la la 

Ja det har gått ett år och två dagar sedan jag började denna bloggen och att äta soppor. 

Så hur har det då gått?

Det mest spännande är min inre förvandling. Jag märker när jag läser mina inledande inlägg att allt kretsar runt vikten. Dels p g a sopporna, men jag vet att nästan allt handlade om vikt. Det gör det inte längre. Det är väldigt skönt. Jag vet att jag ska gå ner i vikt. Men jag är inte längre bara min övervikt. Jag känner mig lugn. Så vad gör det om jag har lite övervikt? Ja är ändå den viktigaste människan i mitt liv. Och min insikt om det har varit värd alla pengarna jag lade ner på viktminskningen.

Jag läste i första inlägget att jag ville vara normal. Ha ha ha. Ja jag har insett och landat i att jag inte är det. Och jag kommer aldrig bli det. Och jag vill inte bli det. Jag är jag. Jag är helt unik. Och ibland helt galen. Men jag är fortfarande bäst på att vara mig! Och jag är bra. Utan några ganska, eller ibland, eller någorlunda. Jag är BRA!  Det är en stor förändring i mig. Och jag tror att min nya relation med min syster har hjälpt mycket. Jag har länge (känns som alltid men jag vet inte säkert) känt att min syster varit avogt inställd till mig. Och att hon tyckt jag varit dålig på så mycket. Då har det varit ännu en sak att gräva ner mig i och må dåligt över. Det är helt onödigt, men jag gjorde det. 

Så under det här året har jag tagit bort många konstiga idéer om mig av mig själv. Någon på viktcentrat sa att jag ältade för mycket, och det kan han ju tycka. Men för mig är det inte för mycket. Det är så jag kan utvecklas. Under året har fokuset gått från att gå ner i vikt så jag blir smal, till att  bli hälsosam och göra roliga saker. Jag gillar att jag har sprungit fem kilometer två gånger och att jag klarar det. Jag klarade mina mål. Jag hörde David Lega på radio idag och han sa att om man inte tävlar mot sig själv finns det alltid någon annan som är bättre. Och det stämmer ju. Om jag bara tävlar mot mig så vinner jag ju. Och jag har något som är realistiskt att slå. Jag ska börja löpträna igen nästa vecka. All min träning har legat nere i väntan på att sluta jobba. Det har inte varit det bästa alternativet, men det har varit mitt val. Jag ska också när jag får lön anmäla mig till iForm-loppet i slutet av augusti. 

Någon annan mycket intelligent människa sa att man har inte misslyckats innan man har gett upp. Det ska bli mitt nya måtto. Alla snedsteg är erfarenheter. Och jag är fan bäst! Jag känner det i mig. Jag försöker vänja mig vid känslan. Den är ny. Och på en nivå är jag så tacksam att jag känner så utan att det är viktrelaterat.

Min vikt är mindre än för ett år sedan. Inte lika mycket som jag trodde och hade förhoppningar om. Men jag är helt ok nöjd. Jag vet nu vad jag måste göra. Det är inga konstigheter. 

Jag ska i sommar lära mig att meditera. Jag tror det kan vara bra försvar då det hopar sig i livet, för hopa sig kommer det göra och då måste jag ha en bearbetningsplan. Jag är fortfarande i utvecklingsfasen, men jag känner att det går framåt.

Och hur är det med Bumpe. Det är helt FANTASTISKT!  Bättre än någonsin och jag är så kär i honom. Vi ska gifta oss nästa år och det blir ännu ett äventyr. Det finns en risk att bloggen under kommande året kommer handla rätt mycket om det också. Men ni väljer ju om ni vill läsa eller inte. 

Tack för detta året. Och jag för min del är förväntansfull över vad nästa ska ha med sig.  

På badstranden

Hur fan kunde jag ge mig in i detta? Hur är det möjligt? Samtidigt som jag trampar som en galning i uppförsbacken så känner jag hur ilskan bultar i öronen, eller är det den där konditionen som lyser med sin frånvaro? Cykeln vägrar att samarbeta och naturligtvis är det motvind. Alla som cyklar åt andra hållet ler och småfnissar i medvinden och då också deras nerförsbacke. Min ilska vet inga gränsen och jag väser fram vänta ni tills ni ska åka tillbaka.  Jag ser framför mig hur de allihop en efter en lägger sig ner på cykelbanan och flämtar efter luft när de inte orkar att ta sig uppför backen på vägen tillbaka, och jag måste erkänna att det får mig att må lite bättre. När min kroppshydda äntligen manövrerat upp cykeln över backkrönet går det lite nerför. Har ni tänkt på att uppförsbackar alltid är längre än vad nerförsbackarna är? När jag vilar på pedalerna springer mjölksyran upp i musklerna. Hur fan kunde jag ge mig in i detta? Solen gassar och jag känner ångan som slår ut från kroppen och inte nog med det, baddräkten som jag la ut en halv förmögenhet på förra sommaren har uppenbarligen krympt och jag känner hur tyget klibbar och spänner på kroppen. Nu ser jag stranden. Ångesten kommer krypande. Hanna är väl antagligen redan där med sin kompis. Om det bara hade varit Hanna hade det varit okej. Även om hennes byxor knappt går upp över ett av mina knän ens, så känner jag henne och jag vet att hon inte bryr sig, men den andra! Är det humant? Att behöva lägga sig halvnaken i gassande sol bredvid en människa som man knappt känner bara för att själv ligga och känna sig ungefär lika bekväm som en lus under lupp och luskam.

Naturligtvis försökte jag luska ut lite om den här andra vännen. Hanna sa att hon var underbar och att jag skulle tycka om henne och då jag frågade om hennes kropp förstod hon inte ens hur jag menade! Jag undrar hur det skulle kännas att inte alltid känna sig som jätten Luns. Att inte alltid var medveten om exakt hur många som är mindre än mig överallt! Eller mot förmodan om någon skulle till att vara ungefär min storlek eller till och med större!

Äntligen är jag framme vid cykelstället vid badstranden. Fullt överallt. Föga förvånande. Jag ställer cykeln bredvid stället och samtidigt som jag står dubbelvikt över cykeln och kämpar med låset som bara för en halvtimme sedan fungerade toppenbra, men som nu på något underligt vis har lyckats fastna i sig själv, så kommer en kvinna i de senare femtio och  påpekar med det där lärarinneuttrycket i ansiktet att det är förbjudet att bara ställa cykeln varsom helst och att det faktiskt finns cykelställ för just cyklar. Jag känner hur svettdropparna som har samlats på ryggen ger vika och hur dem i rännilar går ner i min kjol. Jag vänder mig om mot kvinnan och känner instinktivt att jag inte orkar diskutera och älta situationen så jag gör min fulaste grimas av alla jag har på lager och säger ”men du har ju hela helgen på dig”. Äh jag skiter i att låsa cykeln. Vill den vara en obstinat jävel med dödslängtan så är det helt ok för mig. Vem skulle i vilket fall vilja ha en så ful cykel? Om man ändå ska sno en cykel är det väl smartast att ta en snygg en och inte min gamla slitna, nedsuttna, blekrosa Cresent med ett uppenbart ickefungerande lås.

Stigen ner mot stranden går förbi glasskiosken. Typiskt. Det skulle smaka så gott med en glass. Mmm  dajm, blåbär och melon med mjukglass på toppen och noisettetopping i ett stort frasande rån. Men om jag köper den så måste jag vänta tills jag ätit upp den innan jag kan gå ner till de andra och jag är redan alldeles för sen. Nä det blir ingen glass nu! Kanske på hemvägen. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå neråt. Jag känner hur mina bara lår gnider sig mot varandra under kjolen och hur värmeutslaget ligger i startgroparna. Att jag aldrig lär mig. Jag kan inte ha kjol utan nåt mellan låren och då menar jag naturligtvis sånt som nylonstrumpor eller leggings och sånt. Jag försöker gå med benen lite lätt isär för att förhindra uppkomsten, men alla stirrar ännu mer på mig nu och tror väl att jag har gjort på mig också. Nä då har jag hellre värmeutslag. Vilken ångest att trava i sanden och försöka hitta de andra. För att göra det lättare har Hanna sagt att hon har en stort blått badlakan med sig, men tydligen har även resten av Skånes invånare tagit med sig blåa handdukar och badlakan till stranden. Jag kanske missade att det var ”bara blåa handdukar på strandendagen” idag. Jag visste att jag borde ha läst tidningen innan jag åkte hemifrån. Efter vad som verkar en evighet ser jag något krulligt vid horisonten, det hjälper inte att vara närsynt, fåfäng och långsint om  man ska försöka hitta någon speciell  i ett männsikohav.  Att jag aldrig lär mig. Men det är inte bra att ha linser på stranden för då får man inte doppa huvudet när man badar. Det har min mamma sagt, och gå ut bland folk iklädd glasögon ja det gör jag bara inte. Så p g a min närsynthet går jag nu och kisar som en mullvad om det krulliga håret kan vara Hanna. Plötsligt vinkar figuren och jag antar att jag har hittat rätt.

Det visar sig snabbt att jag förutom att vara närsynt, fåfäng och långsint också lever i någon sorts fantasivärld. Hur kan jag anta, bara för att det idag är den första soliga dagen sedan februari, att det är okej att inte ha någon som helst solbränna? Det verkar ju som om alla andra på stranden, förutom jag och en man i 75 års åldern med en stor ölmage sittandes under ett parasoll, har haft sol hela våren. Vart jag än tittar ser jag gyllenbruna fasta lår och solblekt blont hår på perfekta kroppar. Jag trodde att det bara fanns på film, men här är jag nu och till råga på allt är Hannas kompis också en av dem. Att Hanna är solbränd är okej då hon precis kommit hem efter en tre månaders lång vistelse i Thailand. Men  den andra? Det kanske går en epidemi av gulsot, om igen slår det mig att jag borde läst dagens tidning. Jag sätter på mig ett glatt ansikte av mitt grimasförråd, för man ska faktiskt vara glad och sprudlande trevlig fast inte på ett påträngande sätt när man träffar nya människor. Jag slår mig ner bredvid de två pinglorna efter att vi har hälsat och fraterniserat nog för vad artigheten kräver. Jag försöker placera mig så att låren inte blir för markerade bredvid de stickor till lår som ligger bredvid. Plötsligt ser jag att på insidan av låren har värmeutslagen fest. Det svider och gör så ont och egentligen borde jag sära på dem så att det kommer luft emellan men det finns ju inte ens på kartan att ligga på stranden och offentliggöra mina värmeutslag. Nä den enda räddningen är att ta sig ner i vattnet. Och hur ska det gå till. Jag kan ju inte bara gå ner. Då ser alla hur allt skvalpar och gungar. Alla tittar tillräckligt ändå! Två söta flickor i tjugo års åldern med en vit val vid sidan om. Jag är förundrad över att pressen inte hunnit hit än!  Och jag kan ju inte gå ner till stranden med ett badlakan runt mig för då förstår alla att jag tycker det är jobbigt.  Nä minsann. Det står det i alla tidningar att om du inte kan leva upp till de kvinnoideal som det patriarkala samhället har myntat om stora bröst och inget annat så ska du minsann i alla fall vara nöjd och stolt över din brist på karaktär. Man kan också välja att spela ovetande men det går emot överlevnadsinstinkten hos många då man blir sammanslagen med resten av idioterna och unikumen i landet, och alla tycker synd om en.

Nä hur ska vi lösa det här? Det är ungefär tjugo meter ner till vattenbrynet. Om jag går så tar det ungefär en minut för då kan man inte skynda sig utan måste gå som om man njuter av promenaden. Men om jag springer så går det snabbt, men då skvalpar det så mycket så alla kommer behöva terapisamtal efteråt. Man kommer prata i år om den ”bara blåa handdukar på strandendagen” då den vita valen bestämde sig för att springa. Det kommer de ändå att göra om jag går. ”Kommer ni ihåg det stora vita som badade barn? Passa er för det!”. Det avgör saken! Jag ska inte bada, men jag står inte ut med svedan. Jag måste hem. Jag vänder mig till de där små och säger att jag måste hem nu på en gång och de håller med om att det räcker nu. Vi har ändå varit här i en timme.  På vägen upp försöker jag stå ut med svedan samtidigt som det slår mig att jag inte kan köpa glass nu när de är med. Jag får göra det när jag kommer hem. Men det är något mer jag borde komma på. Precis när jag ser cykeln slår det mig! En halvtimmes cykeltur i de smalas tempo med en gammal uttjänt cykel och ett nyutslaget värmeutslag mellan låren. Det är bara att tacka! Tacka vem ja det vet jag inte men det måste ju vara gud som har sig för att roa sig med mig ett tag. Det kanske blir bättre imorgon för då ska jag ju börja mitt nya liv så att jag nästa år kan ligga på stranden och kanske faktiskt bada!

Jag vill börja alla mina inlägg med oj oj oj nu för tiden. 

Håll ut, det försöker jag göra. Idag kom jag hem tidigare än jag trodde, men kommer stanna kvar längre i morgon än jag trodde så det jämnar ut sig. I morgon ska jag prata med rektorn om lönen. Vi får se vad som händer. Det ska bli skönt att få något bestämt bara. Och jag tvättar. Det tycker jag jag borde få guldmedalj för minst. Och något annat. Något jag saknar. Jag vet inte vad det är. 

Ska bara stå ut några dagar till. 7 arbetsdagar kvar och sedan är det över för ett tag. Känns så jobbigt att gå upp tidigt och komma hem för sent. I går gick jag hemifrån kl 6 och kom hem tio över sju. För jävligt. Efter att jag lagat mat och förberett för idag så gick jag och lade mig. Det är inte roligt. Jag ska ju kunna göra saker på kvällarna. Fixa och dona med det jag vill göra. Inte det jag nödvändigtvis måste göra och sen sova igen. Blä. Längtar till den 13.